Efterlyses: Sandra Andersson, en sprallig tjej som alltid säger vad hon tycker och aldrig låter någon sätta sig på henne. En tjej med mycket livslust och som hittar på massor med skoj.

Vart har jag egentligen tagit vägen?
Min egen teori är att jag någonstans på vägen drunknade i skolböcker och krav på mig själv. Hela tiden tycker jag att jag strävar för att komma framåt och då lägger allt annat åt sidan. Det enda jag gör nu är att plugga, träna, jobba och städa. Jag hinner knappt ens umgås med min älskade pojkvän för att jag har så mycket "måsten" att göra. Som det är nu stänger jag in mig i min värld och tänker mer eller mindre att "jag lever sen" när allt är klart, när jag har tid, när jag är smal, när allt är perfekt. Men kommer det någonsin att bli perfekt? Kommer jag någonsin kunna leva så som jag föreställer mig eller kommer jag fortsätta sätta upp mål och under tiden glömma bort resten?

Det känns tyvärr som om det inte går att leva och ha ett liv på samma gång. Antingen väljer man att ha kul och låter resten vara okej. Eller så kämpar man järnet och glömmer bort att le..

/ Sandra - en sorglig skugga av den jag en gång var