Sandra släääääpade upp mig i morse. Jag hade trots allt lovat! Vi skulle ut och springa, punkt slut! Här där pappa bor finns det ett elljusspår bara någon kilometer bort, så tanken var att vi skulle ut dit klockan 8. Jag, som både gått upp 5 för att jobba, och kört hela vägen till pappa (30 mil) var helt färdig på kvällen, och somnade mitt under National Treasure - Book of Secrets. Samma sak gällde när vi vaknade - jag ville sova mer! Men har man lovat så har man! Ut begav vi oss, om än 20 minuter sent.

Väl ute i spåret gick det bra. Sandra sprang tillsammans med pappas sambo Marian, så jag fick tillfälle att öka takten litegrann. Jag visste att vi bara skulle springa 2,2km, och att jag skulle följa blå markering, så off I went! Jag satte takten efter distansen, men efter ~1,5km så kändes något väldigt fel. Det kändes som att jag bara sprungit från bilen hela tiden, och förstod verkligen inte hur jag skulle lyckas komma tillbaka till den på en knapp kilometer. Men men, jag fortsatte i godan ro (och i riktigt bra tempo!) och snart började vägen leda mig tillbaka in i skogen. Det blev brant, och det blev smalt. Här och där var det riktigt lerigt och stenigt, men inte skulle väl det stoppa mig - jag var ju snart framme?

Skogen blev allt tätare och leran blev djupare. Jag kände hur de blå markeringarna började håna mig och huvudet skulle snart börja påminna mig att frukost kan vara bra innan man skall utsätta sig för något fysiskt påfrestande. Jag lunkade vidare, i ett dock allt lägre tempo. Och när jag till slut började komma ut på det vanliga spåret igen kände jag segerns sötma - äntligen! Men då ledde markeringarna in i skogen igen! Efter sista hårda etappen så såg jag det glänsande biltaket mellan buskarna, OCH Sandra och Marian! Jag hade sprungit 4,4km visade det sig, och logiskt var väl det när man började tänka efter! Svettig och trött åkte vi hem mot en god frukost, och för att påbörja dagens äventyr!

/ Johan - maratonmannen