Allt känns bara.. hopplöst. Längtar till studenten men vet att jag har varje minut fram tills dess uppbokad, så jag får se hur mycket jag hinner njuta av den dagen. Lär vara uppe i varv långt in i juli efter de veckor som väntar. Ingenting går bra just nu, stenen i magen gör sig påmind, jag sover dåligt på grund av oro och jag är förvirrad.

Inte blir det bättre när folk öppet snackar skit om mig, dömmer mig fast dem inte känner mig.. Kanske är jag så dålig och töntig som många verkar tro, eller så är det bara personerna i fråga som inte har mognat än? Vem vet.

Min största och mest återkommande fråga just nu, vad går livet ut på? Är det att diska, tvätta, städa om och om igen? För aldrig blir någonting klart. När jag är hungrig så äter jag, men efter ett tag måste jag äta igen. Jag jobbar en helg, sen måste jag jobba en helg till. När fan ska jag bara kunna slappna av och luta mig tillbaka? Det är alltid någonting som måste/ska göras, aldrig blir man klar med någonting så man kan lägga det åt sidan.

För att inte tala om människor. Jag tror nästan att jag håller på och få torgskräck, rädd för att vara bland folk, bli dömd och få konstiga blickar. Helst av allt skulle jag bara vilja dra täcker över mig, sova mig igenom livet och bara glömma den här skiten.

/ S